Kattulven

När till och med ens egen mor beskyller en för att uppdatera sin blogg för lite, så har det fan ta mig gått långt. Dock förstår jag verkligen hur en blogg har utvecklas till så mycket mer än ett ställe man bara skriver på, ens föräldrar kan följa med och vara uppdaterad på vad som sker i ens liv, utan att man måste sitta och ha tvåtimmarssamtal var och varannan dag. Dock måste jag erkänna, jag har varit otrogen. Ja, det har jag. Jag har nämligen suttit nästan varenda dag och tänkt på en massa saker jag vill skriva på bloggen, men på sistonde har jag arbetat väldigt mycket själv (I LUGN OCH RO, fan vad jag älskar det), och då har man lite tid att sitta och tänka igenom saker. Ofta blir det att jag besvarar mina egna frågor och så att säga tänker mig igenom ett blogginlägg, på så vis känns det ofta som att jag redan har fått sagt det. Andra gånger tänker man för mycket och blogginlägget blir för stort, så orkar man inte när man väl kommer hem i vilket fall. Men idag, satt jag faktiskt och tänkte att jag skulle skriva lite om vart jag befinner mig i livet, just nu. Jag pratade lite med Linda om det häromdagen, hon verkade inte alltför chockad, och hon har inte lämnat mig ännu, så uppenbarligen är det befogat.

Låt mig börja såhär, jag är redo att ha barn.

Ja, hur lät det? En dräng på tjugotvå somrar, fullt redo. Jag tycker själv att det låter läskigt. För er som känner mig vet ni att jag alltid velat bli polis, och att jag lovade mig själv att bli polis. Saker och ting blir dock ej aldrig som man tänkt sig, som bekant. Jag har just nu: Ett lån på sexhundratusen, och äger därav en lägenhet. En bil, som jag värderar till ungefär fyrtiofemtusen. Ett fast arbete, där jag håvar in förbannat bra med pengar på grund av den danska/svenska kursen som jag inte ser kommer förändra sig markant inom de närmaste åren. En fästmö, som jag älskar och som älskar mig. Vad mer kan man begära? Skall jag nu sälja lägenheten, sälja bilen, ta studielån, flytta upp till växjö/umeå/stockholm i två år och börja plugga? Det finns liksom inte alls på kartan längre, hur skall jag bara kunna ge upp allt och börja på ett nytt liv? Jag har blivit på tok för bekväm i vardagen, något som är farligt om man har ett jobb man ej är riktigt nöjd med, men jag trivs till hundra procent på min arbetsplats och kan tänka mig att jobba kvar där många år framöver. Ponera att det byggs en polishögskola i Skåne, som har varit på tal för något år sedan, och jag sedan någonstans får sparken, då kan jag mycket väl tänka mig att börja plugga på den.

Man måste liksom lägga in i beräkningarna att när man väl innehar allt det jag har, så känner man inte att nästa steg är att börja om. Man känner att nästa steg är ett hus, och en splitt ny bil för en halv miljon, och en unge så småningom. Helt plötsligt befinner jag mig i ett läge jag inte trodde att jag skulle vara i för två år sedan. Jag vet inte vad som haft störst inverkan, det faktum att jag fått ett fast jobb jag trivs med, det faktum att jag fått en flickvän jag älskar eller det faktum att jag flyttat hemifrån. Antagligen spelar alla faktorerna in var för sig, och tillsammans bildar de en vuxen människa. Hur omogen man än må vara, så känner jag mig för första gången i livet riktigt vuxen. Men nog om mig.

Det jag irriterat mig mest på de senaste veckorna har definitivt varit all rabalder kring Vellinge. I vårt land har vi för det första kommunalstyre, vilket betydet att varje kommun bestämmer vissa saker för sig själv utan att regeringen lägger sig i. Vi har dessutom yttrandefrihet och valfrihet i det mesta. Det är för mig totalt befängt att en kommun inte kan säga nej till ett flyktingboende för barn. Om ni ej läst eller hört något om det så har Malmö ej längre plats för flyktinganläggningar för ensamkommande barn, så då har man placerat något boende i Svedala och andra kranskommuner, sen säger man till Vellinge att de skall också dra sitt strå, men då säger de nej. Och herre Jesus vilket liv det blir då, “omg ni är rasister” blir det skrivet överallt, fast med lite andra ordval. Borde inte Vellinge själv få bestämma huruvida de vill ha ett sådant boende eller ej? Det måste nödvändigtvis inte ha och göra med det faktum att det är flyktingar, det kanske bara har och göra med att de inte vill ha något boende, de kanske har andra planer? De kanske har en hel massa andra saker att dra i, en hel massa andra saker att planera och fixa, de kanske inte har tid/ork/vilja att bry sig om Malmös problem? Kan inte Malmö bygga sina egna jävla boenden för fan!? Hur det kan bli sån uppståndelse bara för att någon väljer att säga nej är helt ofattbart, vilken valfrihet vi har i Sverige, när man säger nej blir man bombarderad tills man säger ja, underbart.

Vad man kan älska failblog ibland, det finns så många idioter.

Tack för denna gång!